Säsongens slutspurt börjar närma sig. En Tyresövan handbollssupporter vet att det brukar innebära ångestladdade och avgörande matcher med syftet att undvika att tvingas spela fler ångestladdade och avgörande matcher. Ni förstår, det handlar alltså inte om optimistiska matcher med möjlighet för framgång och överraskning. Nej, forcerat nedflyttningskval eller till och med automatisk direktnedflyttning brukar är det som i realiteten är vad som ”lurkar” bakom hörnet (därav ångest).

Lördagen den 17 mars 2024 var ingen annorlunda dag. Tyresö handboll tog emot Anderstorp i en väldigt avgörande match. Vinst för Tyresö och man är mer eller mindre (frågar du mig så är det i praktiken klart) på säker mark för resten av säsongen. Vinst för Anderstorp skulle innebära att de går om Tyresö och att Tyresö därför skulle behöva åka till piss-GBG helgen efter och vara tvingade att fighta ner ett störande taggat RIK.

På Tyresös hemmamatcher brukar jag, tillsammans med Johan Törnander, kommentera live-sändningen. Jag tycker vanligtvis att det är ganska kul men denna lördag var jag inte alls så motiverad. Tyresös damer hade haft hemmamatch precis innan och förlorat, så kanske var det en blandning av att jag var lite trött och nyligen hade fått erfara dåliga besked som var den korrekta förklaringen till min bristande motivation. Efter att jag hade gestikulerat lite teckenspråk – peace sign, fuck-you- finger, tumme upp, osv. – till Rö’tjutet satte matchen igång.

Resultatet av den bristande motivationen blev i alla fall att jag ganska tidigt in i första halvlek, efter att ha tyckt mig se ett Tyresö som i mina ögon var mycket bättre än Anderstorp, mer eller mindre bestämde mig för att ”den här matchen ska minsann Tyresö vinna, och de bör kunna göra det komfortabelt”. Och jag tycker så här i efterhand att min känsla, just då i matchen, inte var helt fel. Tyresö styrde hela första halvlek, gjorde relativt enkla mål i jämförelse med Anderstorp och ledde med 19-14 efter 30 minuter (och man hade till och med en god möjlighet att leda med 20-14).

Man förväntade ju sig därför någon form av ”cruising to Pompeji” i andra halvlek. Men så långt in i matchen som ungefär 50 minuter hade – i vanlig jävla ordning – Tyresö på något mirakulöst vis tappat all möjlig sting och Anderstorp började ta igen mål (mycket på grund av säkra avslut från Simon Thorbjörnsson). Ungefär ”Jahaja, då är det dags igen” tänkte jag vid det läget, men Törnander tänkte ”oh my god, oh my god, OH MY GOD!” Med andra ord, slutklämmen på den här matchen, från mitt perspektiv, bestod av att Törnander hyperventilerade medan jag fick agera något form av lugnande stoiskt stöd.

Men visst, spänning blev det. Med 25 sekunder kvar av matchen tog Tyresö timeout för att genomföra ett sista anfall vid ställningen 31 lika. Icke förvånande så avgjorde planens bästa spelare, Lukas Rylander, genom att göra sitt 13:e(!) mål för dagen. Törnander och vår kameraman jublade, jag fick runda av live-sändningen själv och Tyresö hade tagit två väldigt viktiga seriepoäng.     

Henkes Bu och Bä
Bu: Man kanske ska fråga sig om det möjligtvis är så att det är lite för mycket handboll just nu – är det så? Det skulle delvis förklara min bristande motivation. Eller så har jag (som vanligt) fel. Goda resultat brukar korrelera väl med motivation.
Bä: Tyresös sista anfall, Rylander har gjort 12 mål och får avgöra med ett genombrott!? Hur i hela världen kan man som Anderstorpare tillåta det? Eller should I skriva upp mig on a master coach klass?

Hälsningar,
Henrik