Full kontroll! Det var precis det som Tyresö handboll hade i andra halvlek på bortaplan mot IFK Ystad.

Komfortabelt cruisade Tyresö hem två pins efter att Petter Söderlund styrde upp ett övertygande 7-6 i anfall där han både spelade fram till sina linjespelare, begick få misstag, och flera gånger gled igenom själv på genombrott. För den som inte tittar ordentligt kan jag meddela att en av Petters största styrkor som anfallare är följande: Han tar sitt sista genombrottssteg en lite längre sträcka ifrån sexmeterslinjen och sedan håller han i bollen längre (än vanligt) medan han är i luften. På så sätt kan han både hålla gott avstånd till försvararna innan läget uppstår, men också se till att det blir ett regelövertramp av försvararna om de skulle gå på honom för hårt när han är i luften (och det vet givetvis försvararna om).

Även Tobias Johansson är extra värd att nämnas för sin anfallsprestation. Lugn, gänglig (på ett positivt sätt), och målfarlig är adjektiv som rättfärdigat kan tillskrivas Tobias denna söndagseftermiddag (vidare så bör varje rationell människa ifrågasätta vem fan som lägger en match på en söndag!?).

I försvar var, återigen, Henrik Smedby en pålitlig pjäs mellan stolparna. Enligt Tyresös målvaktstränare Johan Törnander (som jag också minns verkar ha vikarierat som någon form av sjukvårdare, märkligt…) hade Smedby redan efter första halvlek tolv räddningar. Eller vänta, hade han verkligen det? Det är ju fullt möjligt att anse att en räddning exempelvis måste, utöver att resultera i någon form av målförhindrande, också medför att laget vars målvakt som gjorde räddningar får behålla bollen (vilket man också gör i andra handbollsammanhang). Så vad är en räddning, egentligen?

Här öppnar sig ingången till det som egentligen är viktigt och intressant. För ärligt talat, vem bryr sig egentligen om handboll så mycket att det skulle gå före intressanta diskussioner om semantik och essentialism? Den senaste våren läste jag Herman Cappelens bok Fixing Language. An essay on conceptual engineering. En grundsten i Cappelens tänkande angår just när två eller fler personer diskuterar över huruvida en räddning är en bollkontakt av en målvakt, med valfri kroppsdel, som på något sätt påverkar bollbanan på så sätt att bollen efter kontakten inte passerar den del av mållinjen som går mellan stolparna, när det skjutits ett skott som är på väg in i mål (Törnas egen definition – notera att en utespelare alltså inte kan rädda bollen), eller huruvida ett foster är en person. Cappelen menar att sådana debatter inte består av att debattörerna debatterar vad en räddning eller en person är. Att inta en sådan åsikt skulle vara att tillskriva personer och räddningar essentiella egenskaper (kontrastklassen är konstruktionistiska egenskaper), och det är enligt Cappelen – och jag får medge att jag är ganska övertygad av hans argumentation – orimligt att tänka sig att räddningar och personer på förhand skulle inneha säregna egenskaper som vi har som uppgift att fundera ut vad de de facto är för något. Istället, enligt Cappelen, ska vi förstå det som en debatt om vad termerna ”räddning” och ”person” bör ha för mening – det är det debattörerna egentligen diskuterar.

Så när du för etthundrade gången under handbolls VM i januari hör Cleas Hellgren gagga om att han minsann tänker tillskriva Andreas Palicka en räddning för ”det är minsann en räddning i min bok” så vill jag att du – och även Hellgren – ska komma ihåg att, enligt Cappelen, är det en fråga om vad vi bör tillskriva för språklig mening till termen ”räddning”, och inte vad en räddning ”faktiskt” är för något.    

Henkes Bu och Bä:

Bu: Kära IFK Ystad, varför i allsin dar väljer ni (om ni nu har ett val) att ha hemmamatcher på en söndag?

Bä: Matcherna för Tyresö handboll duggar tätt. Redan på torsdag måste jag börja fundera på något nytt att skriva.

Hälsningar,
Henrik Lundvall